“Du känner efter för mycket”
"Du känner efter för mycket",
"Du letar problem där de inte finns",
"Gruva inte ner dig så mycket".
Några gånger i mitt liv har människor uttryckt sin oro att jag känner eller tänker efter för mycket.
Är det verkligen ett problem att tänka och känna efter, i detta samhälle?
Är det att jag inte förväntas kunna hantera mina känslor och tankar?
Hör det ihop med det känslo-och-tanke-tomma idealet som jag berör i Antipati?
Uppmuntras jag till att inte känna efter eftersom det är osmakligt eller för att det är en lösning på något?
Som råd gällande depression tog det tid innan jag förstod varför det ansågs vara en lösning:
Ifall du har förmågan att helt enkelt gå igenom rörelserna av ditt liv så skapar du en sorts momentum:
du blir möjligtvis distraherad från saker du mår dåligt av, eller så får du dem helt enkelt överstökade, medans
du samtidigt blir utsatt för de möjligtvis goda sakerna i ditt liv när du förmodligen som mest behöver dem.
Tänker jag att det är det de menar, det de uppmuntrar, då känns det både mindre förolämpande och förminskande.
Mår du dåligt av händelser eller en situation är det möjligtvis ett dåligt råd; hur skall man då undvika det i framtiden?
Jag vet givetvis inte vilket som är bäst beteende för andra, om det ens finns ett sådant.
Förhoppningsvis uttrycks det av någon sorts omtanke, om de så tror på antipati som idealtillstånd eller att du bör försöka få momentum så att du har ditt liv som stöd när du behöver det.
Om måendet däremot beror på oförmågan att leva ett normalt liv smakar rådet att leva normalt onekligen bittert.
Det är lätt att tolka rådet som en uppmaning till förnekelse, men det kan vara ett råd att söka styrka och svar i din tillvaro.
Jag hoppas att detta perspektiv kan hjälpa någon som blir illa till mods av att få den typen av råd.
The Blame Game
Detta inlägg berör delvis samma ämne som Antipati.
När jag observerar eller deltar i diskussioner om våldtäkt, gråzoner och trakasserier
så finner jag återkommande offerhets, gråzonsförnekelse och förminskning.
Det är ofta diskussioner om allt omkring, hur var hen klädd, var hen snygg? Sade hen nej och hur sade hen nej?
Det handlar alltså om 'vems fel' det är. Vem bär ansvaret?
Att alla dessa diskussioner och all denna ifrågasättning handlar om att placera ansvaret.
Det hjälper inte att många fäster delar av sin identitet vid sitt kön, och kritik uppfattas som kritik mot identiteten och dem.
Det blir hetsigt nog när folk diskuterar hobbies eller intressen, och det är saker man valt: man väljer vanligtvis inte sitt kön.
Många känner nog att de inte har annat val än att försvara sig, från personligt och från kollektivt ansvar.
Ansvar och identitet, finns det något mer allvarligt i vårat samhälle?
Vem är ansvarig för ett övergrepp? Det är inte förvånande att det blir väldigt personligt och känsligt väldigt snabbt.
Färdas jag genom ett dåligt kvarter och blir misshandlad skulle vissa lägga ansvaret på mig, vilket jag personligen inte håller med om.
Men om jag förolämpade? Hetsade eller käftade tillbaka? Ligger ansvaret på mig då?
Jag tycker personligen inte det.
Jag tror dock att det illustrerar gråzoner när det gäller något annat än sexuella övergrepp.
Många tänker nog inte på att det är just det som diskuteras: Vems är ansvaret?
Det är viktigt att förstå, då det förmodligen gör enorm skillnad känslomässigt, socialt och för att inte tala om juridiskt.
Men vems är ansvaret? När och varför? Är det alltid så enkelt att svara på?
Kanske inte. Personligen tycker jag att offer alltid är offer, förövaren alltid förövare.
Men det finns gråzoner: Där båda är varandras förövare, båda är varandras offer.
Det är just därför det är så viktigt att prata om det: för minska gråzonerna kan vi göra genom att kommunicera gränser och förväntningar.
Det är något jag misstänker egentligen går längre än just sexualbrott och genusdiskussioner, precis som antipatin; något som genomsyrar
samhället till sådan grad att det även uttrycker sig mot fattiga och sjuka.
Förnekelse och förminskning, värja sig från ansvar och känslor.
Jag tror inte att det är de enda anledningarna, men jag tror att de anledningar.
Edit:
Som Johan påpekar nedan så är det möjligtvis uttryck för handlingshets; även om jag misstänker att många endast begår antipati och sedan inte går längre då det kan se likadant ut.
Antipati
Jag ser ganska ofta att problemen någon säger sig ha förnekas, ignoreras eller förminskas.
Varför? Vad skapar eller uppmuntrar detta beteende? Varför är det så vanligt? Varför ser jag det mer hos män?
Varför finns det hos allt ifrån bekanta till doktorer och politiker? Varför ser jag det när det gäller allt ifrån övergreppsoffer och sjuka till fattigdom?
Det finns säkerligen finurliga psykologer som har kartlagt dessa mekanismer, men vi som inte är psykologer tjänar nog på att ägna det några tankar, ty mänskliga relationer är en enorm del av de flestas tillvaro.
Jag tror att det har med empati att göra.
Det är förståeligt att människor inte alltid orkar släppa olycka nära eller ens orkar se på den.
Att den känslomässiga eller mentala orken inte finns tillövers efter deras egna liv och dag.
Jag kan inte med gott samvete säga åt någon att de är dåliga för att de inte orkar. Alla har vi olika gränser.
Då är det nog naturligt att förminska eller på andra sätt försöker försvara sig mot saker eller situationer som skapar känslor.
Men vad får folk att lägga ned sådan energi på att förneka och förminska? För att värja sig? För att försöka hjälpa?
Jag och många andra har nog någon gång fått rådet att man 'känner efter för mycket'.
Det är del av mansrollen både att förväntas känna mindre och att inte känna efter.
Det är nog en bidragande anledning till att denna attityd är ganska återkommande i olika delar av samhället, då manliga könsroller i min erfarenhet vanligtvis ses som de normala och överlägsna.
Det är en del av mansrollen att förminska eller ignorera sina egna problem, och när jag tänker på det finner jag det föga förvånande att detta uppmuntras som funktionssätt och lösning för andra; vare sig problemen är fysiska, ekonomiska eller känslomässiga.
Sorgligt nog misstänker jag också att dessa attityder oavsiktligen skapar ett klimat där man förväntas att inte tänka efter; då tanke och känsla ganska ofta följer varandra.